Judenheimo

Jag har varit så förskonad mot döden i mitt liv. Jag blir så himla känslig när jag får beskedet att någon gått bort. Jag hatar den maktlösa känslan att man helt enkelt inte kan hälsa på eller springa på någon längre. Så får man så dåligt samvete direkt, man borde ha hälsat på mer nu när han var skräpig på hemmet eller ännu mer, tittat upp på en matbit när han var frisk.
Farfars kropp var helt slut, men han var klar i huvudet. Han borde ha känt sig som en fånge i sin egen kropp som i sin tur var fånge i ett rum på ett äldreboende.
Jag är ledsen såklart att han inte finns mer, men på en högre nivå är jag glad. Jag inbillar mig eftersom jag har ganska starka band med min farsa och han hade starka band med sin farsa att våra värderingar på det här planet är ganska lika. Farfar tyckte det var skitjobbigt att be personalen på boendet om hjälp, han ville inte vara nån "belastning", fast det är deras jobb. Jag känner igen det där jättemycket. När man själv skäms för att man är dålig och hjälplös, då är man inte så sugen på att va kvar här på jorden.
Men som han sa själv farfar: "Det här är inte mycket till liv som jag lever nu, men vem faan vill dö"



Farfar har tagit sig upp för ett bloss.

Ja, jag kommer i alla fall att sakna dig tjockis, en mer orginell farfar än du kunde man inte ha.

R.I.P. Bror Rolander